I köttets och maskinens skugga: Alberte Momán Novals Bondage

Det finns författare som skriver för att förklara världen, och det finns de som skriver för att avslöja dess dolda mekanik – dess mörka hjärta av begär och lydnad. Alberte Momán Noval tillhör den senare kategorin. I hans verk, från den brutala minimalismen i Lapamán till den intellektuella dimman i La realidad difusa, möter vi en författare som vägrar skilja mellan kropp och tanke, mellan smuts och idé. Hans nya roman, Bondage, är kanske den mest konsekventa manifestationen av denna hållning: en text där industrins ruiner, det sexuella ritualspelet och den kosmiska exilens kallhet smälter samman till en enda bild av människans underkastelse.

Romanen är skriven i den stil som har blivit Mománs kännemärke: en kylig, exakt prosa som balanserar mellan realism och hallucination, mellan det mekaniska och det poetiska. Den inleds under en metallisk himmel – ett rörsystem, ett nattligt arbete, en kropp i rörelse under hotet av tryck och hetta. Läsaren kastas genast in i ett universum där allt är materia, där språkets rytm följer industrins puls. Berättelsen rör sig i skikt, från den mest konkreta kroppen till de mest abstrakta systemen, och varje nivå speglar den andra: den ekonomiska exploateringen blir en form av erotik, och erotiken blir en modell för maktens struktur.

Ett samhälle av kontroll

I centrum står den anonyma berättaren – en figur som är lika mycket arbetare som filosof, lika mycket brottsling som profet. Han transporterar en substans kallad S2, en slags droginfusion som sägs kunna transformera människans psyke, göra den olyckliga till lydig, den sårade till funktionell. Men den verkliga handeln handlar inte om kemikalier, utan om lydnad. Momán tecknar ett samhälle där alla relationer har förvandlats till kontrakt, där varje känsla kan kapitaliseras. I detta landskap blir även kärleken en form av distribution, en ekonomi av njutning och skuld.

S2 blir därmed romanens centrala symbol: en vätska som lovar lycka men i själva verket producerar en ny form av underkastelse. Den påminner om dagens algoritmiska dopamincykler – sociala medier, farmaceutisk psykologi, konsumtionskultens självbedövning – men Momán gör det utan predikan. Han visar snarare hur vår längtan efter ordning alltid bär på sitt eget förtryck. Den som söker harmoni finner sterilitet; den som vill bli hel blir tyst.

Romanen är uppdelad i tio sektioner som liknar kammare i ett laboratorium. Varje avsnitt fungerar som ett experiment: kroppar testas, språk bryts ner, moral upplöses. Författaren skapar en känsla av instängdhet, där varje rum – fabriken, baren, lägenheten, rymdfarkosten, gruvan – blir en variant av samma cell. På ytan förändras miljöerna, men strukturen består. Det är samma hierarki, samma logik av disciplin. Det är Foucaults panoptikon omsatt till prosa: ingen behöver övervakas längre, för kontrollen har internaliserats som begär.

Kroppen som ideologi

I Mománs universum är kroppen inte bara ett tema, den är en tanke. All filosofi i Bondage sker genom kött. Berättarens relation till sin partner – en kvinna som pendlar mellan sadism och ömhet, mellan älskarinna och domare – fungerar som romanens centrala axel. Deras möten är våldsamma, rituella, men också märkligt ömsesidiga. Hon dominerar, han underkastar sig, men i detta spel finns ingen frihet för någon av dem. Hon representerar maktens erotiska mask, han dess villiga fånge. Deras relation blir en allegori över det senkapitalistiska subjektet: det som tror sig välja men bara upprepar systemets gester.

Här visar Momán en djupare förståelse för maktens psykologi än de flesta samtida romanförfattare. Han vet att den moderna människan inte längre kuvats av yttre tvång, utan av inre rationalitet. Vi disciplinerar oss själva i produktivitetens namn, vi erotiserar vår egen exploatering. Därför är romanens titel så träffande: Bondage betyder inte bara fysisk fjättring, utan också den frivilliga bindningen vid systemet som definierar oss. Den som älskar sin kedja kommer aldrig att vilja bryta den.

Från underjord till kosmos

Om romanens första hälft rör sig inom jordens skitiga realism, så öppnas den senare delen mot det kosmiska. Efter en serie händelser som antyder politisk kollaps och moralisk panik, deporteras berättaren till Ryugu – en asteroid som fungerar som framtidens arbetskoloni. Här blir Mománs dystopi total: män och kvinnor förvandlas till mekaniserade gruvarbetare, deras känslor dämpas genom en institutionell "programvara" som raderar sorg, skuld och begär. Människan reduceras till funktion.

Det är en kall, klaustrofobisk vision som påminner om både Ballards psykotiska framtider och DeLillos kyliga apokalypser, men Momán går längre. Han kopplar den kosmiska distansen till vardagens alienation. Ryugu är inte bara ett rymdobjekt, det är en metafor för vår samtid: ett rum utan historia, utan luft, där kommunikationen har ersatts av algoritmer och där arbetet aldrig tar slut. När läsaren följer huvudpersonen in i de djupa gruvgångarna, känns det som att se in i kapitalismens svarta hål.

Den centrala ironin är att denna värld inte behöver någon tyrann. Det finns inga ledare, inga vakter. Systemet fungerar genom inre automatisering. Kroppen har blivit sin egen maskin, själen sitt eget övervakningssystem. Det är den perfekta ordningen – och därför det fullkomliga fängelset.

Filosofins närvaro

Till skillnad från mycket samtida dystopisk litteratur är Bondage aldrig moralistisk. Den vädjar inte till indignation, den söker insikt. Momán skriver som en existentialist i efterglobaliseringens tid, en tänkare som förstår att frågan inte längre är hur man flyr makten, utan hur man lever i dess absoluta närvaro. Hans prosa är genomdränkt av filosofisk klang, men utan teorins tyngd. Tankarna framträder i rytmen, i gesten, i upprepningen.

Här märks en påverkan från Bataille och Artaud, men också från de spanska mystikerna: en medvetenhet om att extas och förstörelse ofta är samma rörelse. I romanens mest extrema scener – de sexuella, de våldsamma, de kliniska – finns en stilla transcendens. Momán söker inte chock, utan upplysning genom kroppens upplösning. Den smärta som skildras är inte pornografisk, utan metafysisk. Det handlar inte om att njuta av lidandet, utan att förstå dess struktur.

I detta avseende är Bondage också en politisk roman. Den ställer frågan om vad frihet betyder när alla handlingar redan är inneslutna i ett system av kontroll. I den meningen påminner den om Agambens idé om "det nakna livet": en existens reducerad till biologisk funktion, till det som kan administreras men inte längre älskas. Momán visar att vi redan lever i detta tillstånd, fast med estetiskt filter. Vi kallar det framsteg, välfärd, självförverkligande – men det är samma logik av avskiljning.

Språkets disciplin

Mománs språk är avsiktligt asketiskt. Det finns inga ornament, inga utbrott av sentimentalitet. Allt är mättat och kontrollerat, som om språket självt vore ett redskap i den disciplin som romanen skildrar. Ändå uppstår en märklig poesi ur denna torrhet. Det är som om varje mening vibrerar av det den inte kan säga – den undertryckta känslan, den kroppsliga rytmen, den skam som inte får namn. På så sätt speglar romanens form dess innehåll: den är en text om tvång som talar genom sin egen återhållsamhet.

Samtidigt är berättandet starkt visuellt. Man känner hettan i metallrören, ser svetten på huden, hör kompressorns dovhet, ljusets reflexer mot latex och stål. Det är en värld utan natur, utan färger utanför industriens spektrum. I detta avskalade universum blir människan den sista biologiska kvarlevan – och hennes upplösning blir därför också estetiskt vacker. Momán skriver som om han målade med aska.

En författare av entropi

För den som följt Alberte Momán Novals tidigare verk framstår Bondage som en logisk kulmen. I As que dormen sobre a palla skildrade han det postindustriella Galicien som en plats av social nedbrytning och tyst våld. I Lapamán undersökte han det mentala landskapet hos en människa som långsamt förlorar sitt sammanhang. Bondage tar dessa teman och förflyttar dem till en kosmisk skala. Det är fortfarande samma ruiner, men nu i omloppsbana. Samma melankoli, men i vakuum.

Momán kan beskrivas som en författare av entropi: han skriver om världar som inte exploderar utan sönderfaller. Allt i hans prosa handlar om nedbrytning – av kropp, av mening, av samhällsstruktur. Men i denna nedbrytning uppstår också klarhet. Han är inte nihilist, snarare stoiker: han betraktar förfallet som vår tids sanning och försöker hitta en estetik i det oundvikliga. På så sätt blir Bondage både dystopi och meditation, både varning och elegi.

Ljudet av maskinens andning

Mot slutet av romanen har människorna på Ryugu förlorat nästan alla sina mänskliga drag. De arbetar, äter, sover, utan begär, utan sorg. Deras känslor har programmerats bort. Huvudpersonen, som ännu minns, betraktar dem med både skräck och avund. Han förstår att deras tillstånd – denna tomma frid – är det som alltid varit maktens slutmål. Momán låter oss höra maskinens andning: ett rytmiskt sus, utan början eller slut. Det är inte längre ljudet av förtryck, utan av balans. En perfekt, steril balans som gör varje revolution onödig.

I en av de sista scenerna ligger han i sin kapsel och drömmer. Rösterna han hör är inte längre hans egna; de tillhör de system som upprätthåller hans liv. Han andas, men han äger inte längre sin andning. Romanen slutar i denna paradox: en kropp som lever men inte längre känner, en civilisation som har vunnit allt utom sin själ. Den slutliga tystnaden är inte död – den är effektivitetens triumf.

En spegel för vår tid

Vad gör Bondage till ett så betydande verk? Kanske att det lyckas göra något som litteraturen sällan vågar längre: att förena moralisk allvar med formell stränghet, att tala om vår samtid utan att bli dokumentär. Momán skriver inte pamfletter; han konstruerar situationer där idéerna uppstår ur materialet självt. Hans vision är universell men rotad i den galiciska erfarenheten – en region där industrins uppgång och fall har skapat ett kollektivt trauma. I Bondage har denna lokala verklighet förvandlats till en global myt: den utarmade arbetaren som blir gruvrobot, den älskande som blir algoritm.

Romanen talar därför inte bara till litteraturen, utan till filosofin, politiken och psykologin. Den frågar vad det innebär att vara människa i ett system som kan simulera mänsklighet bättre än vi själva. Den ställer läsaren inför obekväma insikter: att vi redan deltar i vårt eget försvinnande, att vår frihet har blivit en ritual utan innehåll. Momán erbjuder ingen lösning, ingen utväg. Men i sin obarmhärtiga klarhet erbjuder han något sällsyntare: ett språk för vår tid.

Efterklang

När man lägger ifrån sig Bondage finns en känsla av tryck kvar i kroppen, som om man själv andats den konstgjorda luften i Ryugus gruvor. Romanen lämnar inga förklaringar, bara ekon. Den visar hur makt och begär alltid möts i samma rörelse, hur ordningen alltid föder sin egen revolt – och hur revolten i sin tur snabbt blir ordning.

Momán är en av de få samtida författare som vågar betrakta denna cykel utan illusioner. Hans prosa är lika obeveklig som världen den beskriver, men också märkligt öm: den ser människans försvinnande med sorg, inte hån. I Bondage blir litteraturen inte ett verktyg för frigörelse, utan ett vittne – ett sätt att bevara medvetandet om det vi förlorar när vi blir perfekt anpassade.

Det är denna blandning av filosofi, sensualitet och förtvivlan som gör Bondage till ett mästerverk. Den är inte bara en roman om underkastelse, utan om människans hunger efter mening när allt annat har förvandlats till funktion. I skuggan av maskinen fortsätter en viskning: ett sista eko av det levande.